När jag står här på jobbet och har hur mycket energi som helst lovar jag mycket saker. Jag säger att jag ska gå ut och gå när jag kommer hem, jag säger att jag ska städa och gå på gymmet och lite allt möjligt faktiskt.

När jag sedan sätter mig i bilen i 40 min för att ta mig hem har all energi gått ur mig, och jag försöker på ett eller annat sätt slingra mig från alla dessa löften.

Som igår tillexempel; Vi hade ingen mat hemma, så istället för att följa med på gymmet så åkte jag och vecko handlade själv. Visst, påsarna var tunga och jag fick gå två vändor, men på gymmet hade jag ju sprungit i 30 minuter, minst..

Idag fick jag därför ringa hem till Marcus och säga åt honom att jag under inga förhållanden fick skippa gymmet idag. Jag måste alltså be min pojkvän tvinga mig att gå på gymmet. Kul. Jättekul.