Jag behövde inte stanna så länge i min badrock. 26e september - två dagar efter förra inlägget, kom vår lilla stjärna ut. 2488 gram och 47cm lång - stor stjärna i liten förpackning.

Jag började redan på kvällen den 25e känna av värkarna. Kaxig som ett as sa jag "ha, är det bara såhär det känns? Vad gnäller folk för?" Några timmar senare stod jag dubbelvikt (så dubbelvikt man nu kan stå höggravid) och grinade.

Vid 01.00 den 26e åkte vi in på förlossningen - då hade jag vankat av och an hemma i lägenheten i nån timme. På med ctg kurva och ligga och försöka andas genom smärtan. Den som kom på det ska ha spö. Andas genom smärtan? Pft. Efter en timme blev jag åtstoppad två värktabletter och blev tillsagd att gå hem och sova, för det var bara förvärkar - det där jag hade stått hemma och grinat över. Huh? Aj.

Klockan 02 var vi hemma igen. Jag tog en låååång dusch. Duschen var min hjälte (förrutom Marcus då, men han kunde inte ta bort nån smärta..). Sedan hoppade jag direkt ner i sängen.

Runt 03 vaknade jag med sjuka värkar. Dessutom mådde jag lite illa och eftersom att jag i nio månader varit hungrig när jag mått illa gick jag upp och hällde i mig lite blåbärssoppa. Fick sedan SPRINGA till toan för att hinna innan allt kom upp igen. Efter det tog jag en hink och la mig i soffan, för att åtminstonde Marcus skulle få sova. Dr Phil på tv. Var jag inte straffad nog?

Klockan 07 var jag tvungen att väcka Marcus. Nu hade jag gryymt ont och hade inte ens fått behålla vatten i magen. Så vi åkte upp, men lämnade ändå den omtalade bb-väskan i bilen för att slippa bli förnedrade om vi än en gång skulle bli hemskickade.

Vi fick stanna kvar! Trots att jag bara var öppen 2 cm fick vi stanna. Barnmorskan sa "nån som har sådär ont kan man ju inte skicka hem..". Tack för det.
Vi blev förpassade in i ett otroligt fint förlossningsrum med badkar, dusch och sängar för mig och Marcus. Jag slängde mig in i duschen och stod där säkert i 45 min. Fantastiskt.
När jag kom ut frågade jag om smärtlindring. "Ingenting förrän du är öppen 5cm" fick jag till svar. Satan.
Efter det hängde jag på en gåstol, som en gammal gammal tant. Hade spypåsen ständigt redo.

Klockan var väl kanske 10 nästa gång sköterskan kom in och Marcus frågade när man kunde börja ta lustgas? "Det kan hon ta nu" fick vi till svar. Himmelriket.
Lustgasen skulle kunna få en 300 sidig novell av mig. Helt fantastiskt och tiden sprang iväg härifrån.

11.05 frågade sköterskan om hon skulle ta hål på mitt vatten som fortfarande inte hade gått. Absolut tyckte jag. Här var jag 5 cm öppen, så vi tänkte väl 5 timmar till förlossning.
När vattnet var borta kom värkarna som ett pärlband. Dessutom gjorde dom ganska mycket ondare, vilket jag inte kunde bry mig ett dugg om eftersom jag hade min vän lustgasen.

11.25 fick jag iväg "det känns som att jag ska klämma ut honom, ring på barnmorskan!" till Marcus. (här hade vi för övrigt inte hämtat vår bb-väska som var kvar ute i bilen) Mycket riktigt. Krystvärkarna var igång.
Här blir allting ganska suddigt. Jag kommer ihåg att sköterskan sa "Unga tjejer kan det här med att föda barn" och "Norrländska tjejer är rejäla". Dessutom skrek Marcus "Han har hååår!!!". Förrutom det kommer jag inte ihåg så mycket.

11.47 kom vår lilla prins ut. Inte kladdig. Inte blodig.

Pust, tänkte jag. Skönt att barnafödandet är över. Nennemensan. Moderkakan ville inte alls komma ut. Ner med mig på operation. Moderkakan opererades ut och två timmar senare var jag tillbaka hos mina prinsar.